Åhh, vad bra den är...
Mio möter slutligen riddar Kato: "Vänd dig om riddar Kato, sa jag. Nu kommer din sista strid. Han vände sig om. Jag rev av mig min mantel och stod där framför honom med svärdet i min hand. Hans förfärliga ansikte blev grått och skrumpet, och i hans förfärliga ögon fanns bara skräck och hat. Han grep svärdet som låg på bordet jämte honom och så började riddar Katos sista strid...
En timme sträckte sig striden som varit väntad i tusen och tusen år. Den tysta, förfärliga striden, när mitt svärd som en eldflamma for genom luften och mötte riddar Katos svärd och till sist slog det ur hans hand. Riddar Kato stod framför mig utan vapen och han visste att striden var slut. Då rev han upp sin svarta sammetsrock över bröstet. "Se till att du träffar hjärtat", skrek han. "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont". Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att Riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så som riddar Kato själv...
På fönsterbrädet i riddar Katos rum satt en lite grå fågel och hackade på rutan. Den ville visst komma ut. Jag hade inte sett fågeln förut, jag vet inte vart den hållit sig gömnd. Jag gick fram till fönstret och öppnadet det, så att fågeln kunde flyga ut. Och den kastade sig upp i luften och drillade och var så glad. Den hade nog suttit i fångenskap länge. Jag stod kvar vid fönstert och såg fågeln flyga. Och jag såg att natten var slut och att morgonen hade kommit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar