Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar nät.
Jag har sån reumatist i ryggen och ont i ena knät.
Nu är jag både trött och tung och blicken min är slö
men jag har också varit ung och trotsat storm och sjö:
Den allra vackraste lilla ungmön som nånsin funnits på Kärringön ja,
hon blev min hon och hon var blåögd och hon var fager, ja, nästan skön.
Vi pojkar voro så vilda då för se alla ville vi henne få.
Vi slogs och gräto, vi sjöng och träto men jag fick njuta kärlekens lön.
För när vi legat till havs och fiskat en fjorton dar i ett enda sträck,
och styrde hemmåt när vinden friskat med fisken packad inunder däck.
Och lördagsmånen så stilla sken som den bara kan uti Bohuslän,
då var det kärlek, då var det dans och då var hon me', ja, jag tror väl det.
Jag haft en egen stilig koster, som jag kontant betalt.
Nog slog det slint ibland med torsken men aldrig var det knalt.
En tid så var det ungar sju som fanns i stugan vår.
Den äldsta han är femti nu. Ja, tänk vad åren går.
Den allra fulaste gamla kärring som nånsin funnits på Kärringön
ja, hon är min hon men hon är blåögd, och tänk jag tycker att hon är skön.
För har man levat ett liv ihop och är förbundna med sjömansknop och man har grälat och man har trälat då är det skönt med kärlekens lön.
Nu håller hon bara på och stickar åt yngsta barnbarnet i Kungälv och hon åt blommorna sina nickar och går och pratar mest för sej själv.
Men varje söndag vid kaffetår'n vill hon gärna tala om just den vår'n, då det var kärlek, då de va dans och då var hon me', ja, jag tror väl det.
Se Håkan Hellström på svtplay "Allsång på Skansen".
