Att se sig själv i historien

Håller på att avsluta Nemerts bok "Bortom stjärnan" som handlar om Sofia som lever på Jesu tid. Förra helgen träffade jag en dam som bedyrade att jag kommer att känna mig som en starkare kvinna när jag läst boken. Och jag tror att hon kanske har lite rätt... i stunden i alla fall. En smygande känsla av styrka. Det är så fantastiskt med en god bok, den ger så mycket mer än bara en berättelse. Trots att Sofia levde för 2000 år sedan så har hon och jag liknande känslor. Jag ser mig själv i historien. Tänkte på min läsupplevelse när jag såg följande i DN i morse. Läraren och föreläsaren Gunilla Hammar Säfström (klass 9A) berättar att hon brukar läsa ett brev för sina elever som hennes farfar skrev hem när han lämnade hemmet som 19-åring.

"Det beskriver så bra vad det handlar om att vara ung: Farfar Anders ville vara snygg, han ville ha en tjej, ett jobb. Och han saknade sin familj. Så var det då, så är det nu. Att ge mina elever den historiska referensen är som att ge dem ett slags svar på frågan om de duger. Det är som att berätta för dem att all längtan de känner, den är okej. Den är allmänmänsklig, säger Gunilla när hon läst klart." 

(Maria: Jag gillar verkligen ordet allmänmänskligt!)

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/vi-kvinnor-far-aldrig-sluta-att-ta-for-oss