"Han mindes en gång då han träffat ett svärdfiskpar och fångat en av makarna. Hannen lät alltid honan äta först och den fångade honan började en vild panikartad förtvivlad kamp som snart tröttade ut henne, och hela tiden hade hannen stannat kvar hos henne, gång på gång passerat reven och kretsat med henne ända upp till ytan. Han hade hållit sig så nära att den gamle var rädd att han han skulle skära av reven med sin stjärt, som var skarp som en lie och av nästan samma form och storlek. När den gamle hade satt huggkroken i henne och klubbat henne, hållit i värjnosen med dess sandpappersegg och klubbat henne rakt över huvudet tills hon antog nästan samma färg som baksidan på en spegel och sen med hjälp av pojken hyvat henne ombord, hade hannen stannat kvar intill båten. Sen, medan den gamle trasslat ut revarna och gjorde harpunen i ordning, hoppade hannen högt upp i luften bredvid båten för att se var honan var och dök sedan djupt ner med lavendelvingarna, som var hans bröstfenor, vitt utbredda och alla de breda lavendelstrimmorna synliga. Han var vacker mindes den gamle, och han hade stannat kvar. Det är det sorgligaste jag sett i den vägen, tänkte den gamle."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar