Jag har alltid fasat för det där ögonblicket när telefonen ringer och någon när och kär är sjuk, skadad eller kanske död. Även om min pappa var gammal och hade fått ett långt liv så var mitt svar... nej... i söndags när telefonen ringde. Jag vill inte detta. Jag trotsar motståndet, känslan av att vilja vända om, springa iväg, springa ifrån det hemska och åker upp till honom.
Ändå till fredagen delade jag min tid mellan min säng och pappas rum. Ett lugnt liv mitt i yttervärldens julhets. Sakta landade jag. Vågade ta ut hörlurarna ur öronen och lyfta blicken från boken. Vågade möta sorgen och också känna en stor kärlek. Nästan som förälskelse.
Precis intill döden är också livet. Det verkliga stora kärleksfulla livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar