Den gamle fyrvaktaren...

... i Pappan och havet lät ”den perfekta ensamheten komma emot sig. Det var så väldigt skönt att inte längre bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.” (Tove Janson)